Hejsan hejsan i lingonskogen!
Sedan sist vi hördes har det vaskats guld och gått i labyrinter och vårt race runt sydön har avklarats. Men vi tar det i ordning:
På väg mor Wanaka såg vi plötsligt en skylt "GOLD" och vem kan motstå det? Vi stannade och fick se en gammal gruvby (vi hade personlig guide i form av en schäferblandning) det var inte mycket förnödenheter de hade de stackars gruvarbetarna, speciellt asiaterna som kom hade det svårt. Sedan fick vi vaska guld. Vi fick hjälp och tips av en gammal guldvaskare som var väldigt skum. Han var rolig men sa att han skulle slå ner Fink om vi berättade att vi hade fått så mycket hjälp (han tyckte tydligen Matte var för lång för att ge sig på). Men men vi fann lite guld och fortsatte vår färd.

I Wanaka hamnade vi av en tillfällighet på privat mark och precis innan sängdags kom en ung kille som vänligt bad oss att lämna deras egendom. Vi fick campa i stan istället. Dagen därpå var det pussel-hus, det var lite som Tom Tits men sämre. Matte säger att han aldrig har varit på Tom Tits s Fink har lovat att fixa det någon dag. Det kanske finns en Charlie och en Elliot som vill åka dit?

Sedan passerade vi igenom en massa städer. Fink köpte en vinterjacka till nästa år i Greymouth och vi badade även på ett badhus där.

Oj jag glömde nästan berätta att vi har fått prata med polisen två gånger, haha. Första gången undrade han vad vi gjorde när vi cirkulerade Wanaka efter en campingplats. Han visade oss vägen och kollade så att Fink inte var full. Nästa polis tyckte vi körde för långsamt och varnade oss om en saktkörningsböter. Vi tackade och fortsatte (aningen fortare).

På två veckor har vi hunnit runt hela sydön... inte många som har gjort det inte!

Well well, until next time... God jul och Gott nytt år!

Ps: Inte sett några schipperkes än, dom har mest blandraser här och vi ser väldigt få sällskapshundar över huvudtaget :)

Daisy fick nya tändstift i staden vi var i (vi lyckas aldrig minnas namnet, det är något på 'O') och fortsatte söder ut. Ju längre ner vi kom desto hårdare föll regnet, vi paserade stad på stad (många av dem inte äns hälften så stora som Sandviken). En del byar såg levande ut och hade välskötta hus, medan andra vara närapå spökstäder. Ibland var det riktigt deprimerande att se de smutsiga och flagnande husen. Men vi stannade vid en fin sjö och åt lunch och då tittade till och med solen fram. Matte konspirerade att skjuta en and med pilbågen men det var för mycket folk där.

Vi var på väg ner mot en stad som heter Bluff varifrån man tar sig till Stewart Island... och oj vilken bluff-stad det var. Den var liten, vindpinad (som de flesta kuststäder) och smutsig. Dessutom var det rent av storm när vi kom dit, men vi fann en småskalig camping och sov en natt.
Dagen därpå åkte vi till färjelägret och här kommer twisten... färjan tog inte bilar så med kostnad för parkering, färja och boende på Stewart Island fann vi oss tvekande inför att genomföra resan, dessutom var vi osäkra på (o)vädret. Vi bestämde oss nöjda med att ha sett änden på landet och begav oss uppåt igen. Med siktet inställt på äventyrsstaden Queenstown trottsade vi vinden och regnet i vår trogna van.

Vi var på väg! Allt var frid och fröjd motorn höll sig kall och vi lade mil efter mil bakom oss. Vi stannade för natten badade i en flod då vi inte duschat på flera dagar. Vi åt mat och somnade. När vi vaknade idag mådde vi toppen! Så skulle vi starta bilen... flooded igen!
Vi fick tag på en kille som hjälpte oss igång med bilen igen och tipsade oss om att kanske byta tändstift. Vi körde några mil till och i en ganska stor stad jagade vi mekaniker ett tag och tillslut fick vi en bra deal. I morgon får Daisy nya tändstift och vi ska antagligen bli medlemmar i AA utifall det händer något igen.

Nog om bilen... vi måste tala om det där att det finns 17 McDonalds på Nya Zeeland... det saknas nog en siffra i det talet för vi har sett minst 30 st nu (inte ätit på dem) vi har ätit på 5 st tror jag.

Jaja nu var det inget mer, vi hör av oss när något nytt händer! Cheers!

Ibland går det inte riktigt som man har tänkt sig... Vi ankom till Kaikoura i förrgår och det visade sig att vi skulle stöta på en rad problem. Meningen var att vi skulle jobba på en gård med hästar och pilbågar som vi skrev förrut, men första dagen fick vi inte tag på dem. Vi tog bilen på en runda och fastnade nästan på ett berg, väl tillbaka i staden bestämde vi oss för att hitta någonstans att sova. Då fastnade vi nästan igen då vi körde in på sidan av en landsväg. Vi fick hjälp upp av två tyska backpackers och sedan följde vi dem till en gratis camping.

Nästa dag kom vi in till stan igen och bilen började bli riktigt varm. Vi hällde vatten i kylaren och trodde vi hade vårt på det torra. Men så fick vi tag på dem på gården och dem sa att de inte kunde ta oss. Vi fyllde då vanen med bensin och mat för att röra oss söder ut. Då... motorn blev varm igen och 5 mil utanför Kaikoura lade bilen av, rök överrallt och då stod vi där utan pengar på mobilen eller nummer att ringa. Vi vinkade tillslut in en annan bil och fick hjälp. 250 dollar senare stod vår vän Daisy utanför en verkstad.

På måndag får vi bilen kollad och efter det får vi se hur vi gör om det är värt att laga. Det är antagligen en slang i motorn som har gått sönder. Ja ibland händer det saker, men jag antar att det är sådant här som gör oss vuxna.

Hoppas ni har det bra där hemma! Kramar!

Hej alla därhemma!

Den senaste veckan har vi spenderat hos en kvinna som heter Winnie här i Nelson och vi har hunnit avklarat kjelles challenge; att genomföra en sportslig aktivitet. Vi har varit med på vattengympa med massa pensionärer, vet att du sa ungdomar men hell, man är så ung som man känner sig.

Vi har även fått hängt med på en auktion och vi budade hem en låda med massa roliga grejjor,bla. ett täcke av ankdun och en extra madrass till våran van. Apropå vanen, vi har haft ett par regniga dagar nu på senaste och den var kinkig och ville inte starta alls. Felsökte en massa och försökte kickstarta batteriet vilket misslyckades och vi fick ta den till hör och häpna, elektriker! Han kikade på batteriet som och berättade att det inte var något fel på det, däremot var "The Van is flooded". Vi gav han nyckeln och han satte plattan i mattan och gasade den ren med andra ord och nu funkar den igen, peppar peppar. Mycket välinvesterade 50 kronor hos elektrikern!

Vad annars har vi gjort den senaste veckan undrar ni därhemma som säkert har fullt upp med julklappsletning? Jo vi har kommit i kontakt med en farm i Kaikoura som håller på med hästguider och även bågskytte bland alla aktiviteter, och jo det är ett betalt jobb som vill ha en i minst en månad, Heyo!

Vi har även hunnit springa på marknad och pratat med en knivmakare om svenska knivar och jakt och diverse andra grejjor och vi hann även förbi att prata med Sika, en man som har en farm uppe i Golden bay där han har 40 hästar och sysslar med natural horsemanship till det yttersta, att rida utan sadel och trens och vi ska försöka stanna hos honom när vi är på väg upp igen då kaikoura ligger åt andra hållet.

Finken har varit sjuk den senaste dagen och varit sängliggande, hennes riddare fick gå ut i det fina regnet och fetcha massa gott från mataffären. Det positiva är att hon är på bättringsvägen och inte lika hängig som tidigare. Ha det bra !

Vattenballonger i håret och mörkerkuragömma! Bellas kalas var jätteroligt (kanske mest för att Josefin och Henrietta delade på två flaskor vin haha) Nejdå, men kul var det och i måndags bar det av till Clinton. Det visade sig på tisdagen att köket var fel och att det inte gick att göra som hans ex-fru hade tänkt. (Det var typ ett IKEA-kök, men dom har inte IKEA här dom har något som heter Mitre Ten)

Men tisdag eftermiddag var mycket spännande ska ni veta. Då packade vi in Clintons fyra tikar på pickupens flak (Matte fick också sitta där) så åkte vi in i bushen! Efter två timmars vandrande i stenig, bergig och blöt terräng började vi så smått ge upp. Men Clinton traskade på och vi efter...
Tillslut... Hundarna försvann som pilar in i skogen och snart hörde vi Anna (ledar-tiken) skälla och då var det bara att springa. Vi slog oss igenom snåren och åkte kana på rumpan så byxorna trasades sönder, men vi var ändå för långsamma för att hinna se Clinton kasta sig in bland hundarna och sticka vildsvinet i lungan. När vi kom fram fick dock Matte äran att sticka galten i hjärtat så att det snabbt avled. Medan Clinton och Josefin tömde djuret på dess inälvor högg Matte en väg upp för berget så att vi kunde få ut bytet från den belamrade flodfåran vi var i.
Väl uppe på ett flackt och öppet område skar Clinton ur hjärtat ur galten och Matte tog en stor tugga av det. Yummy! Det smakade som rått kött fast varmt och utan järnsmaken.
Med blod i ansiktet och i händerna tog vi oss sedan ner för berget och när vi trötta, men nöjda, kom hem vägde vi galten... 116 kilo!

Nästa stopp på vår resa är Nelson. Där ska vi woofa med en kvinna från Danmark som Henrietta känner. Efter det ska vi ta oss söderut och tillslut komma till Stewart Island och Half Moon Bay för att se kiwi fåglar och vildkatter!

Det var allt för denna gången. Bilder från jakten kommer på facebook! Här: Bilder Jakt

Hejhej! Tyvärr är internet åtkomsten ganska krass, men här kommer ett nytt inlägg. Vi är fortfarande i Renwick och vi har ännu ett par uppdrag kvar här. Vi har jobbat på vingård och ska hjälpa en vän till Henrietta att sätta in ett kök. Sedan vet vi inte vart det bär av.

Matte har byggt altan och vi har byggt uteboxar till hästarna. Matte har också hunnit göra en pilbåge som skall användas på Bellas kalas. Bella är Henriettas dotter, hon fyller tolv men är väldigt smart och mycket rolig att umgås med.

Vi fick väldigt mycket grejer med i bilen så vi är helt klara för att campa!

Förresten så kanske Matte ska ut och jaga med en kille som heter Clinton (samma man som vi ska hjälpa med köket) och Josefin kanske ska tattuera sig hos vår vän som vi lärde känna på vingårds-jobbet. Kerry heter han och har egen studio hemma!

Vi har fått utökning i familjen! Det kom som en blixt från klar himmel. Hon är så fin, det är som ett mirakel. Hon heter Daisy...


Och hon är vår helt nya (begagnade) Mitsubishi Delica!

Våra uppdateringar kommer tyvärr inte komma särskillt ofta de närmaste veckorna, då vi inte har internett ute hos Henriette, som vi bor hos. Vi har det i alla fall underbart bra och saker flyter. Vi kommer antagligen få lite betalt jobb i veckan så det är nice!

Bilder på vår lilla ängel Daisy kommer om några dagar!

Puss och kram

Idag lämnar vi Patuna Farm. Guideboken har talat om för oss att man borde stanna ett tag i Wellington så det kommer vi nog göra några dagar. Sedan bär det av till sydön för att hitta vingårdsjobb och få in lite pengar. Nu har vi snart varit här i en månad och vädret börjar bli lite varmare, men än så länge är det april-väder.

Matte har insett att kossor är nyfikna men fega. Han fick tio stycken mot sig och trodde han skulle bli översprungen. Han fann mod och tog ett steg emot dem då flög dem åt andra hållet som vettskrämda kaniner.

Förresten KB, så har Nya Zeeländarna fattat ketchup-konspirationen här heter ketchup Tomato sauce ;)

Vi har firat Valborg i November förresten haha! Det var fyrverkerier och majkase!

Nu var det nog inget mer roligt som vi kan berätta. Vår första WWOOFing upplevelse har varit OK. =)

/M.J

Hejsan! Hoppas ni inte har varit för oroliga. Vi har det bra. Vi har jobbat mycket här på Patuna Farm. Huggit tistlar, ridit, satt stängsel, målat... ja allt möjligt. Så när kvällen kommit har vi varit ganska trötta. Därav bristen på uppdateringar.

Vi har träffat en fransman som är lik Anton och i kväll ska vi in till stan med honom och se fyrverkerier.
Josefin har tänkt mycket på farmor Marianne för det finns mycket fina blommor här som hon nog skulle uppskatta.
Mathias tänker inte på någon så han hälsar till alla, hahah.

Nästa steg är att flytta längre ner i landet. Men just nu ska vi bära en stege i iskallt midjehögt vatten... fyy. Puss och kram på alla därhemma.

Vi hamnade tillslut i Martinborough!

Vi har klappat hundar och räddat en lammunge! Vi är hos en jättetrevlig familj som känner många i området så har vi tur finns det andra att åka till efter det här stället.

Vi fick börja med att rensa tistlar ur en hage med får och när vi gick där fick Josefin syn på ett får som var på väg att lamma. Men ungen satt fast och såg död ut. Vi fick driva in fåren i en fålla och Allison (hon vi bor hos) drog ut lammet och det andades fortfarande! Tillslut lyckades vi få mamman att kännas vid det. Den stackaren höll till och med på att bli uppäten av en gris.

Här är lite bilder från de senaste dagarna.

Grrgrgrgrgrgr! :@

Hej. Vi är arga. Punkt.
I natt sov vi på en (ren) toalett för att Daryl skulle hämta oss idag. Gissa vad? Precis. Han kan inte ta oss. Yippie! Not. Han kunde inte klämma ur sig igår att han skulle få familj på besök så nu sitter vi strandade i Matamata. Nejdå, vi har andra ställen att åka till. Men innan vi berättar vart så ska vi vara lite negativa och rada oturen vi haft i Matamata.

Vi hade turen att träffa Jodi, Otur att hon inte kunde ha oss.
Vi fick åka till Nev och Sue. Oturen gjorde så att vi inte kunde stanna där så länge.
Då fick vi bo hos Lee. Otur igen - i förrgår fick vi ta in på hotel för att vänta på Daryl.
Så vi har bränt en massa pengar och tid i väntan på en oseriös bonde med ärthjärna.

Nu drar vi antagligen till Wanganui! Eller till Christchurch!

Vi avslutar med att be alla läsare skriva en liten kommentar så vi vet vilka som följer bloggen! (Vi menar verkligen alla läsare)

/Mathias och Josefin

Ps: Här åker alla hundar på pickupens flak! ;D

Vi tänkte vi skulle berätta lite om the Haka. Som ni kanske har förstått så är rugby en väldigt stor sport här och Nya Zeelands lag gör alltid en krigsdans innan varje match. Den kallas Haka och härstammar från Maori krigarna för många hundra år sedan. Denna dans ska styrka spelarna och göra motståndarna rädda.