Daisy fick nya tändstift i staden vi var i (vi lyckas aldrig minnas namnet, det är något på 'O') och fortsatte söder ut. Ju längre ner vi kom desto hårdare föll regnet, vi paserade stad på stad (många av dem inte äns hälften så stora som Sandviken). En del byar såg levande ut och hade välskötta hus, medan andra vara närapå spökstäder. Ibland var det riktigt deprimerande att se de smutsiga och flagnande husen. Men vi stannade vid en fin sjö och åt lunch och då tittade till och med solen fram. Matte konspirerade att skjuta en and med pilbågen men det var för mycket folk där.

Vi var på väg ner mot en stad som heter Bluff varifrån man tar sig till Stewart Island... och oj vilken bluff-stad det var. Den var liten, vindpinad (som de flesta kuststäder) och smutsig. Dessutom var det rent av storm när vi kom dit, men vi fann en småskalig camping och sov en natt.
Dagen därpå åkte vi till färjelägret och här kommer twisten... färjan tog inte bilar så med kostnad för parkering, färja och boende på Stewart Island fann vi oss tvekande inför att genomföra resan, dessutom var vi osäkra på (o)vädret. Vi bestämde oss nöjda med att ha sett änden på landet och begav oss uppåt igen. Med siktet inställt på äventyrsstaden Queenstown trottsade vi vinden och regnet i vår trogna van.